I detta skede som kallas för ett liv.

Regnet droppar. Ett behagligt rasslande.  

Ökar i takt, tempo och ressonans. 

Man kan undra hur man hamnade här, 

även om det är fullständigt naturligt. 

Att ha sin boning någonstans här i världen, 

i detta skede som kallas för ett liv. 

För egen del har jag min boning lite varstans, 

det kräver en del utredning för att nå klarhet i, exakt var,

när någon mot förmodan förmår sig besväret att fråga. 

I detta skede som kallas för ett liv,
har jag nått insikt, om vad som egentligen räknas.
Samtidigt som jag ingenting vet, inte än, inte längre.


I flera månader har jag gått och undrat,
utan desto flera svar.
Nu har jag slutat leta,
efter frågor som ingen annan har.


Det har hänt så mycket,
ett helt liv har förändrats.
I en riktning som är min.
Samtidigt som jag ändå går och undrar.
Vem som egentligen styr?


Hur mycket bör man streta emot,
Göra sig mödan värd - att försöka skifta kurs.
Till en färdled man bestämt sig för,
på vaga grunder. Fullständigt ovetandes,
om livets sanna gång.... 

En företeelse ingen besitter facit till. Än mindre översikt över. 
Annan än gud, om nu någon sådan finns att tillgå.


Bör man hellre "ge upp",
Ägna tiden åt något annat,
än att stanna kvar i en illusion,
som aldrig gick i uppfyllelse.


Vem är det egentligen som styr?

Och måste jag veta,
hur mycket jag står i tacksamhetsskuld?
Eller räcker det,
att jag försöker mitt bästa.


Så många drömmar som går i uppfyllelse,
utan glädje över de inre bestämmelser,
som utav orsak förblev som de blev.

Mer liv till livet

Det är rent utsagt skrämmande att bli vuxen. 

Att ens egna val får konsekvenser, och man vet inte alltid vad som är rätt val - och då har man endast sig själv att ty sig till i slutändan, går inte att skylla ifrån sig. 

Och faktumet att man faktiskt kan ha fel, och det bästa är att erkänna - även om man bara vill hålla huvudet högt och inte medge något - samtidigt som man vill dränka samma huvud i sanden, utan att någon ser. 

Att det till och med finns andra individer här i världen, och att de också kan ha ambitioner och föresatser precis som du. Och ingens tid är mera värd, även om man så lätt vill låta dem tro det. 

Att man måste börja prioritera, och kanske rentav välja bort. 

Att det man gör nu är till förmån för en bättre framtid - som kanske aldrig kommer. Att andra kanske väljer att leva ut den framtiden i förväg, medan du sitter uppe långa nätter. 

Att allting inte alltid handlar om just dig. 
Att du måste stå upp för dig själv, och försätta dig utanför bekvämlighetszonen, kanske göra något du är livrädd för, och inse att du i slutändan är ganska ensam. Du har inte alltid andra vid din sida, men du har dig själv. (blabla, deep) 

Att det kräver självsäkerhet att stå upp för sig själv. Men att denna samma självsäkerhet kan ge dig sömnlösa nätter, du kanske gick för långt. Ditt ego kanske var gränslöst den gången, och du vet inte hur du ska bota situationen. Det är ingen idé att försöka leka ledsen för det som hände, ingen kommer att tro dig - så fort du har yttrar ett litet "förlåt" kan du fortsätta på samma sätt igen. Vuxenhet handlar om att göra om och göra rätt. correct me if i'm wrong (inte där helt än haha)

Att du helt enkelt måste släppa taget om det där självsäkra skalet ibland. Blotta dig själv inför någon annan, om du verkligen vill släppa in den personen i ditt liv. Du kan inte förvänta dig att dela ett liv med någon samtidigt som du skyddar dig själv från densamme. 

Du kan inte alltid tänka att det finns bättre tillfällen, mer tid eller lyckosammare tur nästa gång. Detta är högst antagligen din enda chans. Men du är ju så ung fortfarande, din tid är inte kommen än???... Alla ser inte det slutgiltiga i det hela, och är det så farligt egentligen? 


Men tänk vad härligt att bli vuxen, och få inse detta (åtminstone i teorin) redan nu. Små simpla saker som trots allt har berövat flera människor deras livstid. 

Tänk vad mycket mer liv som inryms ett liv, om man vågar leva. 

"Man får inte vara främmande för något här i livet" 
(Klas Östergren, Gentlemen) 

Besked om kompetens inom ämnesområdet "Ett år som gått"

När 2018 började kände jag mig nästintill hem- och rotlös. 2019 håller på att börja, och vart jag än går är jag påväg hem. 

Cirklar sluter sig, gamla mönster förblir nya. 

Klockan 04:49 är en plats att vara. Läsandes i böcker ur vilka man inget ser, i den mörka årstidens dystra sken. 

Mot en obestämd destination... i ett oreglerat land. Där alla drömmar står öppna. 

Året 2018 är ändå värt att sammanfattas. 

Jag klippte håret, kort... för första gången i mitt liv. Kanske inte det bästa draget jag gjort, men ändå stolt över att i fem års tid ha klippt det helt själv. Kanske behövde jag se det rent konkret, med mina egna ögon, slutet av ens egen kapacitet. Gränsens överflöd, vägens ände. 
Eller så hade jag helt enkelt inte tillräckligt med problem i livet som det var, just då. 

Det korta håret gav anyhow upphov till identitetskriser. 
Att se ut som en 40-åring när man vill leva ut sin ungdoms bästa dagar känns inte helt optimalt. På krogen frågar de "är du polis eller?" när jag visar upp leg. 

Jag kanske inte behöver identifieras längre. Men frågan är vem som överhuvudtaget kan komma att behöva min identitet mera än jag? 

Personlig utveckling 

Min absolut största hobby under året som varat är personlig utveckling. 
Det hela började turbulent och ofrivilligt, under de minst optimala förhållandena man kan tänka sig - ifall man är en högpresterande ung kvinna ute i världen, som för ett tag hade behövt sänka vingarna och landa lite. Det jag har lärt mig här i livet är väl att det inte finns tid för ro, den är få förunnad. 

Nåväl sökte jag väl någon sorts ro i att (spontant) flytta, med en veckas varningstid. Tur så var inte detta lika turbulent, härligaste hyresfamiljen i världen finns fortfarande kvar - och det är jag evigt tacksam för. 

Efter en hel vår för sig själv, i en pittoresk lägenhet i innerstan, belamrad med plugg som hopades likt ett fallande dominospel - flera terminer på varandra, var det dags för ännu tre ljuva sommarmånader i grund och botten för sig själv. 

Att komma tillbaka ut i skärgården kändes däremot som allt annat än ensamt. Tänk att ha mentalt flyttat inom ett land man inte ens bor i. (Okok, nu mot slutet av året har jag försonats med Sibbo o stan också, chill fam) p.s. när de bad mig skriva kontaktuppgifter på hälsovårdscentralen i somras skrev jag tre stycken adresser, de får väl själv välja vilken liksom. Till detta hör även att jag gick omkring och drack té konstant (alltså literally med några minuters mellanrum) i flera veckor p.g.a. halsfluss. Saken blir inte bättre av att jag i en svag stund hällde det kokheta téet på hakan, så att jag fortfarande får sminka bort det svagt illröda skinnet som brann. Tur att kunderna på jobbet bara trodde att det var åter en Hangö-regatta som hände, hehe. 

Alla människomöten

De är nästan skrämmande många, och disparata. Efter diverse år ute på vift & efter att ha samlat på sig det ena och det andra, kan man ju lätt säga att den cirkeln har slutit sig. Det som mot bakgrund av några år tillbaka kändes helt ovidkommande i social mening är inte så främmande nu. Så brukar det vara. De som ses upp till, ser även själv upp. 

Kanske inte så många nya bekantskaper med andra ord, snarare ett befästande och förankrande av de befintliga. Med vissa undantag. Några som tycks ha funnits där även när de inte funnits, men framförallt enstaka som verkligen har funnits där utan min vetskap därom. Nästan lite skrämmande nära, hur livet för en på samma ställen, och trots att man tittar upp kan man vara blind. 

Tacksam för att ni haft glasögon att låna ut, när jag letat annanstans än där jag är. 

Bidragit med perspektiv, eller bara uppenbarat dig med din blotta närvaro. Fantastiskt. 

Detta året är även det året då jag fått känna på hur riktig vänskap känns. Dem som funnits där, någonstans, under alla dessa år. Och finns fortfarande. Nu i ett annat sammanhang, än förut. 

Vilka sammanhang !

Livet är trots allt anhängigt endast sammanhang. Vad är kunskap utan verkan, alla drömmar utan fog? 

Utan att konstruera känslor genom fakta, lägga ihop ett plus ett, blir livet närmast svartvita stunder, utan någon begriplig funktion i något system som helst. 

Cirklar sluter sig återigen. I helt nya sammanhang träffar man gamla människor. Gamla mönster får en ny prägel, en ny nyans. Ett annat perspektiv. På samma sak. 


Jag har lärt mig en aning om mig själv. Fått en desto mera försenad lektion om denna värld. 


Om den vem jag är är sant, eller sann, så hänger allting ihop nu. I ett större sammanhang. 
Några luckor förblir oöppnade, som i en julkalender utan slut och tom på innehåll. Reaktioner uppstår, i olika sammanhang, olika. Hur det kommer te sig vet man aldrig på förhand. Det är situationen som avgör. Men vissa grundläggande betingelser går att utröna, ur livets långa lag... Några viktiga hörnstenar, i ett försök att förstå det obegripliga. Varför skriver jag ens detta egentligen? Vore det inte så enkelt att bara blåsa upp glöden i maskineriet som redan slagit över ett varv eller två. Fortsätta gå så som vi alltid hållit på...  

Era sanningar får ni hitta själva, bara den motsvarar min. Jag har låtit bli motståndet, mot mig själv. Onödig krigföring, hjälper ingen eller någon alls. 

Där vi en gång vandrat

Här igen. 
När allting faller isär. 
Eller åtminstone svävar löst. 
Ovetandes, 
Om det någonsin kommer bli bra igen. 

Vilken Gud har jag sårat denna gång, för att förtjäna detta? 

Inte detta i sig. Men allt tillsammans... 

Andras reaktioner. 
"Du är så stark, fortsätt kämpa." 
Inte: Hur känns det egentligen? Ska vi hitta på något, annat att tänka på...

Eller så är det bara fel plats. 
Fel stad, fel land. Ingen att döma. 


Vi är som människor utan rötter, planterade i fel sorts jord. 


Här igen.
På samma ställe som alltid.
Där all skit ramlar över en.
Det är trots allt ett bra ställe att vara på.
I stunder som denna.
Allt vi gått igenom, där vi en gång vandrat.

Ett kryddmått struktur

Det tar sin lilla tid. Innan jag hittar hit, igen. 

Stunder av förtvivlan. Men så händer något och allt blir plötsligt bra igen. 

Alltid påväg. Från milstolpe till milstolpe. Från förlust till förlust. 

Rastlösheten är fortfarande mitt största vapen. Ett vapen som för det mesta avvärjar diverse skott från omvärlden... Men som i mina sämsta stunder siktar rakt på mig själv. 

Rastlösheten kan göra mig förmögen att bestiga berg. 

Rastlösheten kan göra mig oförmögen att företa mig någonting som helst. 

Lever som i ett ingenmansland, ett gränsdrag mellan yta och spänning. 

Varje dag kan vara den sista, i den takten som jag pågår. 

Samtidigt som livet knappt har börjat?

Har börjat tillägna mig konsten av att leva i nuet. 

Carpe fucking diem osv. 

Äntligen...

? 

Varje dag jag lever, känns snarare som en dag jag förlorar. 

Allt som blev ogjort. 

En dag isolerad från alla andra är inte ett optimalt sätt att leva. 

Det behövs mera. Ett språngbräde från igår och en dröm om imorgon. 

Ett perspektiv eller två, en mening med det hela, samt ett livslångt lärande.  

Tiden går för fort, och jag hinner varken förbereda mig (läs: hype) eller minnas tillbaka (läs: fundera i timtals till en vemodig ton). 

Hur blev det såhär? 

Nu har kanske den tiden i livet inletts, där fortlevnads-principen bör tillämpas. Ibland måste man bara lita på att solen ska stiga upp imorgon också. Eller kanske senast i övermorgon, eller om en vecka. Ett halvår i vissa fall, men den kommer stiga upp! 

Jag tror jag återvänder till mitt kreativa kaos. 

Nu med ett kryddmått struktur i bagaget.